www.esperantoinstitut.se

RIGARDO ANTAŬEN

KORTFATTAD REDOGÖRELSE FÖR DISKUSSIONER I ANSLUTNING TILL INSTITUTETS ÅRSMÖTE 22 MAJ 2009 I BORLÄNGE

Lars Forsman, rektor för Svenska Esperanto-Institutet, inledde diskussionen genom att blicka tillbaka på det liknande möte som ägde rum i Jönköping år 2000, varefter Bengt Nordlöf presenterade riktlinjer för grupparbetet. Han gjorde först en skiss av den svenska esperantorörelsen idag:
vi har adresser till omkring 400 organiserade esperantister,
vi har ett antal organisationer med tillgångar av olika slag.
Han underströk sedan att uppgiften denna kväll inte var att fatta några beslut, endast att peka på en väg framåt genom att förutsättningslöst besvara två frågor: Vad behöver göras?
Hur skall vi organisera oss?

Sammanfattning av gruppernas diskussioner:
Grupp 1
Vad vill esperantisterna? Ungdomar vill lära sig språket och eventuellt ta examen; de vistas mycket på Nätet, söker sig i viss mån till klubbar/andra sammanslutningar. Frågan är hur vi skall hitta varandra, få reda på vad som händer i esperanto-världen. Det finns diskussionsforum på Nätet, det finns hemsidor och La Espero, men ändå når vi inte ut tillräckligt med information. Hur skall vi bli fler? Var och en av oss måste hitta någon ny. Vad bör vi göra? Vi behöver prata esperanto. Hur bör vi organisera oss? Det löser sig, bara vi ser till att det händer saker. ”Om tre medlemmar är ense om att något är bra för klubben/sammanslutningen/rörelsen, då skall det genomföras”. Styrelsernas uppgift är att underlätta alla initiativ. Vi behöver träffas oftare, exempelvis sista lördagen i varje månad, för att bara vara tillsammans; det viktiga är att vi gör saker.

Grupp 2
Esperantisterna ger idag mindre av sitt eget: man vill inte offra tid eller pengar på esperanto. Ungdomar söker andra vägar till språket än organisationerna. Esperantorörelsens struktur behöver ändras. Många är och vill vara anonyma. Personliga kontakter är viktiga. Det finns möjligheter att sprida esperanto via skolorna; på vissa håll har man ordnat försöksverksamhet, där eleverna har fått pröva på olika språk (tyska, franska, spanska och även esperanto). Nätverken på Internet – Lernu, Ipernity – är viktiga.

Grupp 3
Något slags organisationer behövs, men det är för få ungdomar i klubbarna. Det måste till fler lärare i esperanto. Brevkurser behövs, tillsammans med Nyckeln.

Grupp 4
Information är viktig, både utåtriktad (på Nätet och på papper) och inåtriktad (till medlemmar i våra sammanslutningar). Vi får inte glömma kommunikationen oss esperantister emellan. Medlemsregister och avgifter behövs, trots allt, för vi behöver ha pengar och adresser till information.

Grupp 5
Esperanto är viktigt i dagens värld, som domineras totalt av engelskan. Det finns en motsättning mellan våra traditioner i folkrörelsernas Sverige och den nya tidens snabba världsvida förbindelser, där det som efterfrågas är ständigt nya upplevelser. Att esperanto får officiell status i EU är i viktigt konkret mål. Vi behöver tre typer av föreningar: stiftelser som förvaltar våra pengar; sammanslutningar som förvaltar språket och idéerna; föreningar där vi kan umgås, både äldre och yngre, och göra sådant som vi trivs med, antingen det är att titta på diabilder eller spela brädspel.

Grupp 6
Vi behöver finnas där andra organisationer finns, exempelvis Solidaritetshuset i Barnängen – ”Stockholm ligger bra till”. Vi behöver synas i andra sådana sammanhang som omfattar flera, exempelvis Skolmässan. Skulle man avskaffa våra organisationer, så finns det ingen som man kan testamentera pengar till, men vi har för många; vad som behövs är arbetsgrupper för specifika projekt.

Carl Mäsak:
Vår primära resurs är människor som brinner för esperanto. Vi arbetar för ett ideal, men när vi inte ser effekten av vårt arbete, förtröttas vi lätt. I ungdomskretsarna ger man varandra påfyllnad: det sociala är viktigt. Det är viktigt att använda esperanto tillsammans med andra svenskar, även om det tar emot. Av esperanto-organisationernas tre nivåer är den lokala och den globala viktigast; mellannivån, den som förenar på landsnivå, skall bara möjliggöra de två övriga.

Martin Strid:
Vi skall utnyttja redan existerande nätverk, exempelvis Ipernity på Nätet, fånga tillfället i flykten, nämna esperanto när faller sig naturligt.

Bengt-Olof Åradsson (sammanfattning av diskussionerna):
”Esperanto har nått därhän att det kan överleva av sig självt”; att skaffa nya medlemmar är inte det viktigaste, men någon måste förvalta, samordna och fördela medel. Det stämmer att vad som sker på de lokala och globala nivåerna är avgörande; mellannivån är den svagaste. Viktigt är att arbeta mot EU. Generellt: vi måste först titta på målet! Vilka medel behövs för att nå dit? Resurser kan i allmänhet skaffas fram. Ett konkret behov bland klubbarna är ”nätkunskap”: man behöver hjälp med att lägga ut (och även ta bort) information på Nätet. Förslag: att Martin Strid skapar en svensk esperantogrupp på Ipernity.

Anteckningarna förda av Folke Wedlin,
sekreterare i Svenska Esperanto-Institutet

Uppåt